Gästkrönika ur ett Norrbottniskt Luleåperspektiv
Innan en riktigt välskriven gästkrönika publiceras vill jag passa på att i korthet berätta om Markus Westerberg. Det är nämligen Markus som står bakom gästkrönikan. Markus är klassens prefekt. Det är ett uppdrag som Maruks är högst lämplig som. Med en härlig mix av noggrannhet, vetgirighet och extraordinär humor är det riktigt roligt att publicera hans krönika.
Krönikan är skriven för en av golfsveriges största manliga prestationer. Henrik Stenson och VM i matchspel 2007. Krönikan publicerades i Luleåtidningen Norrbottens Kuriren och innehållet bör ses ur ett Norrbottniskt Luleåperspektiv.
JAG ÄR INOFFICIELL VÄRLDSMÄSTARE
Publicerad i Norrbottens Kuriren, 2007-03-03
http://www.kuriren.nu/nyheter/artikel.aspx?ArticleId=1703837
Tigern är djungelns konung. Tigern är inte snäll. Rudyard Kipling gjorde detta klart för mig vid tidig ålder.
Det var på detta monsters jaktmarker som Henrik Stenson tog Sveriges största seger. I det falukorvsmättade folkhemmet ljuder golfens termer mer än lovligt luddiga. Visst har vi alla känt oss putt någon gång, men då lärt oss att man inte ska såga av den green man sitter på.
Sedan var det ju det här med ett inofficiellt VM… Trots att undertecknad är indoktrinerad sedan barnsben kan jag inte annat än hålla med. Det är lättare med Vasaloppet. En start, ett mål och massor av hederlig svensk blåbärssoppa. Tillåt mig översätta: Henrik Stenson är världsmästare i spelformen match. Precis som Anja Pärson är världsmästare i spelformen störtlopp.
I VM möts världens 64 bästa. Ingen kvotering, inga fallskärmar och inga bullmammor. Det är man mot man. Det är då du inte vill stirra Tigern i vitögat. Matchspelet är hans revir, hans jaktmarker. Och där vill ingen man förstulet irra omkring.
I förra årets VM ställdes kanadensaren Steven Ames mot Tigern i den första omgången. På presskonferensen försökte han övertyga åhörarna om att morgondagens motståndare bara var en människa av kött och blod. Dagen efter blev den siste oskolade från det pressrummet varse om floskler och sanningar. Pulveriseringen av den stackars Ames fick Skellefteås två senaste att verka tämligen jämna Nu behövde Stenson aldrig skåda Tigern i vitögat. Precis som Björn Borg då och då faktiskt slapp konfrontera John McEnroe. Australiern Nic O´Hearn fällde, till allas förvåning, skinnet. Den förväntade superdrabbingen uteblev och istället för olovlig rovdjursjakt skickade Stenson den chockade australiska tjuvjägaren raka spåret till konservatorn.
Finalen var rafflande. För att återigen tala klarspråk: Ingemar, två tiondelar före Phil Mare inför andra åket. Lika vid mellantiden. Käppar och glasögon överallt. En oberörd Ingemar skär mållinjen skidspetsen före Mare. Plex tuggar fradga. Skolbarnen slår i bänklocken och till sist återgår även näringslivet. Så stor seger var det.
Henrik Stenson är nu Sveriges bästa herrgolfare genom tiderna.
Annika Sörenstam rankar jag högre. Hon är Tigers kvinnliga motsvarighet. Hon förde, med tunga knäböj, mental råstyrka och upptäckarens djärv damgolfen in i framtiden. I USA är hon en ikon. Det är bara synd att hennes falukorvskonsumtion är för ringa för att svenskarna ska inse hennes storhet.
Slutspelet har inte börjat, för slutspel är fest. Detta är något helt annat. Nu vet jag hur Askungen kände sig när hon förväntansfullt satt i fönstret och längtade till en bal i Coop Arena. Sveriges kräsnaste publik, stockholmarna, gjorde det i måndags. De gick man ur huse för sitt lag, för även de börjar inse allvaret i årets serie. Det gav dem två livsviktiga poäng.
Luleå var det bättre laget, men när 13 000 desperata fans luftar sina strupar blir objektiviteten en smula lyhörd. På fredag är det norrbottningarnas chans. Om några borde värna om sitt lag är det vi. Det skulle vara kul att se hur Brynäs färgsprakande 1-3-1 offensiv klarar av en fullsatt Lulefansläktare och en koffeindopad sittplatspublik a la påsken 1996.
Den tredje omgången av Franska Öppna amatörmästerskapet skulle avgöras i huvudstaden. Strax utanför det legendariska slottet Versailles, året var 1994. Hemingway älskade sitt Paris på våren. Men då spelade han heller inte golf och kunde enkelt smita in på ett tryggt Café när de obligatoriska hagelstormarna drog förbi. Jag har trots mitt geografiska arv aldrig gillat kyla. Men kallt var det den aprilmorgonen när en ung sedermera matchvärldsmästare mötte sin överman i golfens manligaste spelform.
Biter du också på naglarna i slutspelstider eller vill du bara lyckönska en inofficiell världsmästare?
Markus Westerberg
