Stålebring Golf Academy

 

Imorse tränade jag tillsammans med två äldre juniorer och vi avslutade träningspasset med olika former av plankan. Till saken hör att det var en fyraårig kille som var på gymmet också eftersom hans föräldrar.

Föräldrarnas attityd till killen var väldigt ostyrd men ändå beskyddande och det tillät pojken att röra sig relativt fritt mellan både vikter och maskiner men som sagt under säkerhet. När vi avslutade passet med diagonala plankan som är en komplex övning så märker jag att pojken ställer sig framför oss och härmar en mycket fin komplex planka som dessutom är lika diagonal som vi står.

Helt utan krav och uppmaningar så gör pojken med ett leende en komplex övning och hans möte med träningen baseras på glädje, nyfikenhet och inre motivation. Det måste ju vara det optimala tillvägagångssättet för att skapa ett träningsintresse för honom och allt bygger på att ”less is more”.

Det är något jag vet att jag måste tänka på eftersom jag oftast tar en annan väg som inte är lika framgångsrik. Ofta beror det på att många av mina kunder är ännu sämre på det än vad jag är och bokar en TrackMan-lektion för en sjuåring som egentligen skulle må bättre av att åka golfbil och käka glass och själv upptäcka ett intresse av att slå golfbollar. Det är svårt att förstå att man ibland måste göra mindre för att skapa mer. Något jag verkligen kan utveckla.

Med inre motivation skapas talanger!

 

För tio år sedan var det inte många tränare som hade tillgång till att se så exakta bollflykter inomhus som vi har nu och det är en fantastisk utveckling på så kort tid. Det är alltså avsevärt bättre förutsättningar att träna golf i Norrland nu kontra för tio år sedan på grund av TrackMan.

Det paradoxala med den tekniska ökningen bland hjälpmedel är att det inte alls behöver betyda att det blir mer teknikinriktad träning utan istället skapar det förutsättningar för det omvända, dvs spellik träning med formning av bollflykter.

Med hjälp av TrackMan kan man få se sin egen bollflykt inomhus och det solklara för många spelare är att utesluta alla siffror i TrackMan (endast bollflykt) och bara forma slag vilket flyttar fokus från teknikdetaljer till en väldigt sund träning av kontroll av blad och spår.

Så med mer tekniska hjälpmedel främjar man en träning som går ut på att inte tänka på tekniska detaljer med svag förankring till bollflykter och istället inriktar sig på kreativitet, timing, spår/blad-kontroll, slagrepertoar. En riktig teknikparadox! 

Med träning händer det!

 

En av mina största svagheter är definitivt att jag låser mina elever vid teknikträning eftersom jag själv är så intresserad av det. Det är jobbigt att erkänna med det är bara så. Jag har själv tränat så och det är svårt att gå ifrån mönster och rutiner. För amatörer är det helt rätt men inte för alla som kan slå bollen hyggligt.

 

 

Senaste tiden har jag förkovrat mig i begreppet ”deliberate practice” och det är något som jag pratat mycket med mina elever om. Det intressanta är att jag inte riktigt hittar en bra svenska översättning speciellt eftersom det närmaste översättningen är” fokuserad träning” och det är inte alls samma sak.

Jag har försökt beskriva och ringa in hur det känns att träna ”deliberate” i tidigare inlägg och igår uppmärksammade jag ett jättebra exempel på just ”deliberate practice” i praktiken hemma hos min pappa.

Min pappa gillar att laga mat och har ambitionen att bli bättre och utvecklas i sin matlagning precis som en av mina golfelever. Under senaste tiden har han försökt att laga bearnaisesås och inte blivit nöjd med konsistensen på den men efter många försök med bakomliggande experiment baserat på ”googling” så lyckades han och såsen blev riktigt bra.

Under tiden som han tränade på bearnaisen så upplevde han de typiska kännetecknen för ”deliberate practice” vilka är högre ansträngning, mer fokus, krävande, irritation, otillräcklighet etc. Alla upplevelser är också likadana som medföljer när man rör sig utanför sin trygghetszon och paradoxen är att det inte är kul att träna ”deliberate” oftast för man känner så dålig.

Resultatet av hans träning blev att han rörde sig utanför trygghetszonen och till slut ledde en rad av misslyckande honom till en grym bearnaise och följaktligen en stor utveckling av hans matlagning.

Det riktigt intressanta är när vi kommer till den riktiga paradoxen som föranledde ett stor missförstånd igår när jag sa att det är bortkastad tid att laga mat som blir bra. Har ni snappat upp innebörden av ”deliberate practice” så behöver ni ingen vidare förklaring utan ni förstår allt nu. Grejen är att han aldrig kan utvecklas genom att göra maträtter som han redan kan och därmed blir lyckade. Att träna riktigt ”deliberate” handlar om att utvecklas så effektivast som möjligt och det bör resultera i många misslyckanden annars är det ineffektivt. Att lyckas är bara fjantigt tidsfördriv eftersom det övar färdigheter som redan är inövade. En riktigt paradox! 

Med misslyckad träning händer det. 

 

Jag såg precis en video som handlade om nyheter inom drives och jag allt inriktas som vanligt hastighet. Jag tycker det är logiskt om man talar om ökad bollhastighet för det är ju det som gör att vi slår längre, inte klubbhastighet. Ökar man klubbhastigheten med en dålig sving så behöver inte bollhastigheten öka (kan t.o.m. minska).

 

Vi vet ju att en ökad hastighet ofta leder till längre sneda slag så någon minskning av scoren är inte aktuellt. Vidare är det intressant för vem de utlovade ökningarna av hastigheterna gäller för det gäller inte alla. Ofta arbetar de bästa klubbtillverkarna med luftmotstånd vilket i sin tur gör att man måste svinga klubban väldigt snabbt för att kunna öka sin svinghastighet med säg 2-4 mph.

Så en utlovad ökning i mph gäller om man svingar klubban riktigt hårt, annars inte. Så de flesta som köper klubban svingar inte tillräckligt hårt för att kunna ta del av den utlovade ökningen. Sikta på att träna spår och blad i sommar och vår :)

Med träning händer det!

 

Nu när frosten och kylan biter i så passar jag på att göra en liknelse med den viktigaste parametern för att slå bollen utan skruv, nämligen ”club path” (klubbans spår).  Se klubbans spår som en brinnande eld.  Vi kan börja med att inse att vi inte kan släcka elden helt för det blir så kallt i kylan.

 

Vi kan däremot låta elden brinna lagom och lika mycket. Det betyder att vi faktiskt måste ha en liten skruv i bollen samt att den är likadan varje gång. Det är utopi att låta elden släckas helt eftersom det är omöjligt att alltid slå bollen rakt. Det är många amatörer som vill slå bollen rakt men det funkar bara ibland och när det inte gör det så behöver man veta vart skruven kommer ifrån. Så gör proffsen, viktar sin sig åt en sida.

Man kan heller inte låta elden bli för stor för då blir det riktigt farligt och saker och ting kan brinna upp. Man slår helt enkelt bort bollen om svingspåret blir för snett. En lagom varm eld som brinner lika mycket hela tiden är perfekt nu kvicksilvret faller.

Med träning händer det!

 

Jag kan visa en sving för mina kollegor som enligt mina ögon ser bra ut vilket jag också säger till mina kollegor men ändå söker jag hjälp för att få spelaren att prestera. Det är ju en otrolig motsägelse eftersom en bra sving borde resultera i en bra bollflykt.

 

Jag tycker en golfsvings syfte är att producera bra slag och inget annat men ändå kan jag säga att en sving som inte producerar bra slag är en bra sving. Det är jag inte ensam om heller.

 

 

I år ska jag jobba lite på högstadiet på skolan vilket jag har gjort tidigare och där är det väldigt tydligt att man ska öva/träna på nya saker för att kunna. Grejen med plugget är att vi inte löser problem med nya problem men det händer tyvärr i golfinstruktion. I skolan så skulle vi exempelvis absolut inte lösa oklarade läxor med nya läxor, vi ber ju eleven berätta om processen kring pluggningen av läxan eftersom det är en konstruktiv problemlösning.

I golfens värld så tenderar jag (vi) att ge fler läxor för att lösa gamla läxor, läs läxor som svingproblem. Det något jag behöver bli bättre på. Jag tänkte på det igår när jag hade grupplektioner och väldigt många av eleverna hade inte tränat och därmed inte övat in sina nya svingförändringar. Det hänger i luften att många elever förväntar sig nya tips eftersom det ”leder till att man blir hjälpt” men det är fel. Man löser inte problem med nya problem. Man löser problem med att öva, träna och framförallt kvalitativ ”deliberate practice”.

Med bra träning händer det!

 

 

Imorse körde jag ett styrkelyftningspass med marklyft, en mycket komplex rörelse om man vill utföra den korrekt. Jag och min duktiga kompis filmade lyften och analyserade precis som med golfsvingen. Grejen är att jag beter mig som en idiot och bara tränar på min teknik när jag tränar. För den som har koll på processen vid förändring av en idrottsrörelse så förstår ni vad jag menar när jag skriver att det inte räcker att bara träna teknik när man tränar. Det är helt solklart och det är vad min slogan bygger på, med träning händer det.

Jag gillar verkligen min slogan och det som är så kul är att den har blivit flitigt citerad i många sociala medier. Den sammanfattar ju hela mitt bolags affärsidé, att man inte bara kan träna när man tränar. Ska jag bli bättre på marklyft så räcker det inte att jag får tips under ett pass i veckan, det kan tom vara helt effektlös. Jag måste bestämma mig för att lämna min gamla teknik och verkligen gifta mig med min förändring. Jag måste träna på min nya rörelse ofta och fokuserat, gärna mentalt i huvudet och det minst 5 ggr om dagen.

Det kan vara vår viktigaste plikt som medlemmar i PGA, i alla fall om ni frågar mig. Att få folk att gifta sig med sin nya förändring. Det handlar inte om att tokträna utan det handlar mer om att ofta få kontakt med sin nya känsla som leder till förändringen. Det är inte att slå golfbollar. Många slår golfbollar och rätt mkt men det är bara de golfbollar som verkligen är i kontakt med den nya känslan som gills som effektiv träning. Det har jag skrivit om tusen gånger tidigare känns det som och ändå beter jag mig själv som en idiot och gör samma fel själv.

Jag förväntar mig att jag ska hitta känslan för tekniken när jag inte mentalt övar på den varje dag och dessuto inte tränar rena teknikpass utan kombinerar tunga lyft med teknik vilket inte främjar den nya känslan. Jag tror att jag ska kunna få en blomma att växa utan vare sig vatten eller näring och det är helt omöjligt. Jag måste ge näring åt den nya känslan och då krävs det ”deliberate practice” och den träningen kännetecknas av att den är främmande, konstig, krävande, jobbig, annorlunda, motsats till slentrian, kortvarig, outforskad och ibland tråkig

Folk borde ha som nyårslöfte att träna rätt och sällan. Det är då det händer, sanna mina ord.

Med träning händet det!

 

 

 

När jag gick tränarutbildningen så fick jag veta att jag inte skulle ha glass som pris i tävlingar på junior och knatteträningar eftersom det uppmuntrade till yttre motivation och tog koll på den inre motivationen. Barnen skulle lära sig att uppskatta själva aktiviteten i sig och se det som en belöning och framförallt uppleva det som en belöning.

Ett tydligt exempel på inre motivation är ett par juniorer i Sundsvalls golfklubb som tränar styrka på gymmet utan någon som helst schemalagd påtvingning. Dom visar att handlingen själv är oerhört förstärkande och det är helt onödigt med någon yttre motivation.

Jag tror det kan vara bra för yngre idrottare att till viss del styras av yttre motivationer såsom schema, avtal och muntliga överenskommelser men jag tror det är svårt att få en äldre junior att blomma igenom genom att ständigt peppa, tjata, påminna etc. Det gör ju att åtminstone jag ser hur enkelt ett tränarskap kan vara med personer som drivs av inre motivation vilket majoriteten av framgångsrika idrottare gör. Man tror ju att det är så svårt att träna bra spelare men det kanske är precis tvärtom. Våra föreställningar om djupa avancerade teknikdiskussioner och tuffa motfrågor kanske bara är en illusion och att det i själva verket är löjligt enkelt att träna eliten i en idrott. 

Med träning händer det!