Stålebring Golf Academy

 

I vinter har våra träningsgrupper fokuserat på att titta på TrackMansiffor på ett konstruktivt sätt. Det innebär exempelvis att i strävan om att slå bollen längre så tittar vi hellre på bollhastigheten än på klubbhastigheten. Varför då?

Bollhastigheten är direkt kopplad till slaglängden medan klubbhastigheten inte är det. Det går med andra ord att slå bollen längre utan att öka klubbans hastighet genom att ändra andra parametrar som skapar en högre bollhastighet. Exempel på dessa parametrar är klubbans infallsvinkel, förhållandet blad/spår, träffcentrering.

Målet med att slå långt behöver alltså vara att slå långt med en optimerad/maxad bollhastighet vilket ger med drivern ett förhållande mellan klubbans hastighet och bollens hastighet 1.5 – om man slår på rätt sätt. Rätt sätt är att slå lugnt och långt, inte hårt och kort.

Det intressanta med detta resonemang är att det är överfört på alla idrotter, det handlar om smart effektivisering av kraft. Igår sprang jag intervaller med pulsklocka och målet är såklart att springa snabbare men inte genom att jag ska springa hårdare och sämre, utan att springa effektivare, öka hastigheten men inte pulsen. Med det sagt är det ändå majoriteten av golfare som är mer intresserad av klubbans hastighet än bollens hastighet vilket skulle vara samma som om man vill springa hårdare (högre puls) och långsammare vilket är totalt vanvettigt.

 

Att effektivisera en sving handlar om att slå lugnt och långt, inte hårt och kort.

 

Med träning händer det!

 Att ge bra feedback till golfelever är bland det viktigaste i mitt jobb men också svåraste. Det är lätt att feedbacken ter sig form av slentrianmässiga punkter som träningsmängd, prestation och resultat vilket i första anblicken kan uppfattas som viktiga punkter men faktum är att jag börjar se mer och mer brister i det. Vad jag menar är att man väljer att ge feedback på elevens prestation snarare än process vilket snarare hämmar utvecklingen istället för uppmuntrar.

För att exemplifiera detta så finns det ett par situationer som jag ofta tänker att jag som tränare vill agera annorlunda med min feedback. En situation är såklart efter en tävlingsrunda av en junior där man slentrianmässigt ställer frågan ”hur gick det?” vilket enbart får ett resultatmål som svar och stänger av alla portar för konstruktiva analyser. Risken att man väljer att signalera till junioren att fokus handlar om endast resultat är också stor vilket sorgligt nog skapar underlag för en prestationsbaserad självkänsla som bygger beröm.

Det är märkligt att vi ställer just den frågan ”hur gick det?” och det är märkligt att vi nästan alltid får svaret i form av slutscore/slutresultat då den bara är ett resultat av något. Det skulle vara mycket mer logiskt om vi frågade mer öppna frågor kring processen och dessutom gör en noggrann rondanalys. Varje elev har ju förutbestämda processmål med rundan som vi långt i förväg har bestämt och det är dessa mål vi ska fråga om. Exempelvis hur eleven använde sin nya ”preshot-rutin”, hur eleven drack och åt, hur eleven hanterade sitt humör vid dåliga hål eller kanske hur eleven följde sin spelplan.

Bra feedback handlar absolut om att utforska elevens process snarare än att fråga om stela siffor som processen skapat. Att säga att en junior är begåvad eller duktigt är inte heller solklart optimalt eftersom det är så oföränderligt. Det gör inte att man anstränger sig hårdare eller kämpar mer men om man istället får feedback på sin ansträngning så kanske det uppmuntrar eleven att anstränga sig mer och blir motiverad.

Det blir utvecklande och lärande som står som fokus snarare än resultat och prestation. Det är rätt vanligt att skolelever tolkar andra elever som bra eller dåliga på ett ämne, exempelvis matte, och att man lyckas om man är bra på matte och att man misslyckas om man är dålig på matte. Istället borde eleverna känna sig bra på att anstränga sig och att med ansträngning så kommer resultat och inre drivkraft.

Jag har listat några exempel på utforskande feedback ur ett mer konstruktivt synsätt nedan som jag tänker använda mig mer av nedan.

o   Jag frågar hur eleven tränat istället för om eleven tränat.

o   Hur kändes rundan och vad lärde du dig istället för att utvärdera om resultatet var bra eller dåligt.

o   Hur kan du göra nästa slag bättre?

o   Förväxla inte jag med det jag gör.

o   Vad var bra och vad kan du göra annorlunda?

Med bra feedback händer det!

 

Ett roligt inslag i en PGA-tränares yrke är såklart att träna ambitiösa och duktiga juniorer. Vi har på Öjestrand GC en mindre grupp juniorer som tränar regelbundet flertalet gånger i veckan året runt. I den gruppen är det mycket ambitiösa juniorer som får träna subventionerat tack vare vår golfklubbs värderingar kring juniorverksamhet och tack vare mitt eget intresse för instruktion har dessa juniorer alltid kunnat träna i senaste TrackMan och Swing Catalyst.

Vad som är speciellt i denna grupp är att alla aktiva spelare köper privatlektioner på sidan om, varje vecka året runt. Det är nämligen inte klubben som ska finansiera deras huvudsakliga golfträning/golfsatsning för det är spelarna själva ansvariga för och klubben erbjuder ett jättebra komplement till deras egen träning med mig som tränare.

Det är definitivt värt att belysa just eftersom många juniorer har inställningen att det är träningen i grupp som ska vara grunden för deras utvidgade satsning. Det är helt fel. Det är inte antalet gruppträningar med golfklubben som bestämmer vidden på en juniors träning. Finns det ekonomiska resurser så behöver den egna träningen med en PGA-tränare vara grunden för träningen istället för att ”bara gå på golfklubbens träningar”. 

Vi har ett upplägg med 30 min varje vecka i 1 år där det är en reducerad gentemot vanliga lektionspriser. Under dessa lektioner går vi alltid igenom nya övningar samt gör vidare analyser och på golfklubbens 2-3 träningar i veckan så förvaltar vi dessa övningar. Det är ett jättebra upplägg och tack vara ambitiösa juniorer och föräldrar som ställer upp så fungerar det jättebra. Med andra ord så är har juniorerna aktiv tagit ställning till deras satsning och faller inte offer för slentrian eller ”låt-gå-mentalitet”.

Jag vill också vara tydlig med att det är helt okej att bara träna med sin golfklubbs gruppträningar 1 ggr i veckan men man kan då inte förvänta sig att skjuta lägre och lägre varje tävling.

Med träning händer det!

 

Förra helgen gjorde vi en rätt cool grej. Jag hade en elev som inte helt ovanligt presenterade siffrorna -7 i attack, +4 i blad (öppet) samt en ordentligt hög träffcentrering på bladet.

Eleven ville såklart slå längre och rakare och då behövde vi ändra hans bollflykt från en ”resande” slice till en trevligare ”hängdraw”. För att han skulle åstadkomma en draw med sin driver samt slå bollen så långt som möjligt så behöver han skapa siffror runt +3 i attack och mindre öppet blad i förhållande till spåret samt ett mer inside spår. Han behövde även träffa bollen längre ned på bladet för att inte ”launcha” bollen för högt.

Med detta som mål började vi bygga vår egen TrackMan utifrån de värden som funktionen TrackMan Optimizer gav oss när slagen var bra. Det första vi gjorde var att pegga bollen superhögt så det inte gick att slå ner på bollen, vi använde oss av en 0.5  liters PET flaska. Vidare så ville vi inte ”skya” bollen när vi slog från flaskan så vi använde hårspray på klubbans träffyta för att få ett avtryck efter bollträffen och vi sökte en bollträff i mitten eller längre ned (en toppad boll var alltså helt okej just nu).

När vi lyckades med att slå upp på bollen och samtidigt fick en bra träff på klubban så kikade vi vad som var en optimal launch och dynamiskt loft i TrackMan. När vi efter några slag såg vart bollen träffade väggen om den slogs med bra utgångsvinkel och bra dynamic loft så hängde vi upp en plastpåse i den höjden på väggen.

Till slut så använde vi såklart ett rep för att sikta på och då får vi även koll på bladets vinkel i träffen (öppet, stängt eller square) och helt plötsligt så kunde eleven kontrollera följande saker utan min TrackMan 4:

Optimal Launch

Träffcentrering

Dynamic loft

Attack

Face angle

Vertical gear effect

( Spin rate)

Kostnad för Stålebrings hemgjorda TrackMan: 

Plastpåse från Ica 2 kr

Hårspray 39 kr

PET-flaska 10 kr + pant

Totalt: 52 kr

Kostnad för TrackMan 4

186 000 kr + moms

Med träning händer det!

 

I torsdags fick vi besök av långslagaren Markus Edman från Power Golf som slår sin driver väldigt långt och han visade en riktigt fin bollflykt, nämligen en stor hög pushdraw med en hög attackvinkel.

Så fort Markus eller någon annan ”hardhitter” förs på tal så pratas det om klubbans hastighet och hur den vanliga amatören ska gå till väga för att skapa mer klubbhastighet. Det är helt fel väg att vandra om man ska slå bollen längre som amatör, den siffran som är relevant är bollhastighet och inte klubbhastighet.

Det spelar ingen roll om du svingar hårt om inte du får ut den kraften till bollen, det är ju trots allt bollen som ska flyga och inte klubban. Markus var väldigt tydlig med att han ville skapa en särskild bollflykt med sina elever, en pushdraw. Det var skönt att höra eftersom bollflykten är direkt kopplat till bollhastigheten mer än klubbhastigheten. Det är viktigt att komma ihåg.

Det absolut viktigaste när du vill slå längre och kommer i kontakt med en TrackMan är att du kikar på din smashfacor. ”Smashen” är en kvot mellan klubbans hastighet och bollens hastighet som berättar hur väl du träffar bollen, d.v.s. hur du för över energi från klubban till bollen. Att slå längre handlar om att öka bollens hastighet, inte klubbans hastighet. Vägen till ett längre golfslag är oftast genom ändra bollens hastighet via AoA, Path eller träffcentrering och inte klubbans hastighet.

Om du har en hög ”smash” så är det bara att gratulera och för att slå längre behöver du då öka din klubbhastighet men där är inte jättemånga. Att öka klubbans hastighet skapar inte direkt rakare slag för de flesta golfare heller.

Satsa på att öka din bollhastighet och slå mer rätt än hårt. I den bästa av världar så kanske du kan slå lugnare (lägre klubbhastughet) och slå längre (högre bollhastighet) om du hittar rätt smash.

Med träning händer det!

 

Jag har under senaste två åren lagt märke till en sak som nästan alltid stämmer bland mina elever. Kortfattat handlar det om att när jag skapar en träningsövning som gör det svårare för eleven med syfte att bota det specifika problemet så tycker bra spelare att det är en skön känsla medan en sämre spelare ogillar övningen. 

Att hjälpa en spelare att inte träffa hälen och därmed undvika socket handlar ibland om att få bort tryck från tårna i träffen till vänsterhäl. Ett mycket vanligt scenarium är att den sämre spelaren gärna löser detta med att stå längre ifrån bollen för att komma bort från klubbans häl vilket egentligen oftast bara gör trycket på tårna värre.

Den korrekta vägen att gå för att träna bort trycket på tårna och minimera socket är ställa sig närmare bollen, så nära att det känns mycket obekvämt. Det gör att eleven får tvingas skapa ”utrymme” i träffen och därmed kommer trycket mer på hälen istället för på tårna. 

En bra spelares reaktion på denna reaktion är mycket positiv och oftast så ser spelaren direkt sambandet med övningen och den vanliga uppställningen, dvs att gå från svårt till enkelt. Just det är en oerhört viktig punkt som de flesta bra spelare har gemensamt och de flesta sämre spelare förstår inte alls det.

För några år sedan såg jag på Vijay Singh att han tränade på att undvika hälträff med en vattenflaska ställd nära klubbans tå i setup och och skulle på så sätt undvika att träffa vattenflaskan. Det kändes inte alls som en speciellt bra övning, det hade enligt mitt resonemang varit mycket smartare att skippat vattenflaskan men arbetat med en jättetajt uppställning.

När jag var i gymmet igår arbetade jag med frivändning från höfthöjd istället från knäna. Detta för att tvinga mig att göra det svårt vilket gör att jag måste skapa kraft med axlar och höft istället för med benen.

Att gå från svårt till lätt är ett kännetecken på en riktigt bra övning. Att göra det lättare för att sedan återgå till samma problem som innan är inte effektivt. Det innebär att socket, early extension inte botas genom att stå längre ifrån bollen utan genom att stå obehagligt nära.

Jag ger nästan dagligen lektioner i golfhallen och för att komma i kontakt med mig skicka ett mail till [email protected] så tränar vi golf :)

Med träning händer det!

 

Ringde precis upp en duktig kompis från tränarutbildningen och diskuterade mina tankar kring användandet av en connectionboll för att skapa connection mellan armar och kropp. Det är något som jag använde mycket för två år sedan men jag har under senare tiden fått sämre känslor för den. Den är tusen gånger bättre än en strap men det är de flesta hjälpmedel.

 

Jag har under senaste tiden upplevt connectionbollen som sämre pga av den ger spänningar i armar, händer och underarmar på elever vilket inte alls är syftet. Ibland skapar bollen även en tendens att elever startar klubban utåt. Jag ser att elever som tappar connection mellan armar och kroppen nästan alltid gör det redan i setup (precis som de flesta andra svingfel) och det innebär att det saknas spänning i uppställningen. Eller rättare sagt att det saknas spänning på rätt ställe i uppställningen.

 

En bra grund att starta med är att det ska kännas som att triceps ligger över bröstet i uppställningen vilket skapar spänning i latsen, bröstmusklerna samt lite i triceps men absolut inte i händer och underarmar. När jag beskriver och tänker på hur en bra uppställning bör vara så tänker jag mig att jag har tagit på mig en alldeles för stor piké och för att kunna svinga fritt så behöver jag nypa fast ärmarna under armhålorna och hålla kvar tyget under svingen.

 

På tal om det så skickade jag in en tittarfråga till Mats Hallberg på Viasatgolf när jag var 14 år och undrade varför alla på PGA-touren har så stora kläder varpå han svarade att det kanske är en kvarleva från det gamla Ashworthmodet ☺

 

Kommade lektioner imorgon ska jag använda ett stort badlakan och be eleven hålla detta under armhålorna för att skapa connection. Med träning händer det!

 

En av mina senaste lektioner kändes verkligen konstruktiv ur den synvinkel att vi inte arbetade med att bota fel utan istället arbetade med att vässa sinnena för att bli bra på spår/blad-kontroll. Att utvecklas som golfare handlar ju inte bara om att lära sig greppa klubban, hitta rätt svingposition eller för den delen någon annan teknisk detalj. Att utvecklas handlar om att exponera en repeterbar sving för olika spår/blad-övningar.

 

Just på denna lektion så fick eleven till uppgift att slå 9 slag i ordningen draw, rak, fade och landa bollen på mittlinjen. Efter varje slag fick eleven gissa hur slaget blev och jag antecknade det utan att eleven fick se sina slag på skärmen, därav vände vi på skärmen :)

 

 

Att det är bättre att planera sina teknikförändringar till vintern är ingen hemlighet direkt. Jag och flertalet andra PGA-tränare förmedlar samma budskap till våra elever som är intresserad av vinterträning, att det är på vintern vi gärna skapar effektiva förbättringar i svingen som vi sedan kan skörda frukten av på sommaren.

Det finns dock något som inte alls förknippas med inomhusträning och det är spår/blad-träning. Den typ av träning som de flesta amatörer sällan ”hinner” träna på eftersom deras brister i den fundamentan prioriteras. Spår/blad-träning är egentligen riktig golfträning och är den sorts träning som skapar en trygghet på banan. Det är den sorts träning som gör att man börjar kunna skapa olika typer av slag och således få koll på vart bollen kommer att starta och vart den kommer att landa.

Idag hade jag en lektion med en amatör som kommit långt i sin golfträning och vi tränade ren spår/blad-träning i 1.5 h. Det som slår mig är hur bra två saker är. Det första som är bra är att lägga ett långt rep framför siktlinjen ända till target på väggen. Det skapar en tydlig bild av hur eleven ska förhålla sitt blad och spår till. Det andra är att det är just en vägg som gör att vi inte ser bollflykten på direkten.

Att inte se bollflykten utan att behöva använda alla sina sinnen och känna vart bollen tog vägen för att sedan bekräfta sin känsla på skärmen är helt sjukt effektivt, typ som mental doping. Det skapar en motorväg för inlärning av spår/blad och det är så pass bra att vara inomhus att man skulle träna i hallen även under sommarhalvåret. En bra bok om inlärning och golfträning är min duktiga kollega Markus Westerbergs nyskrivna bok ”Golfarens sjätte sinne”.

En helt annan sak som rör inomhusträning är den skillnad i kurvatur som TM3 och TM4 uppvisar. Det känns som en alldeles för stor skillnad inomhus mellan de båda modellerna. I fyran blir det mycket kurvatur i flykten medan i trean känns det som att det mest pull/push. En sak som gör att Highscore på Combine fått sig en törn i trovärdighet. Skulle va kul o höra Trackmans egna kommentar kring detta.

Med träning händer det!

 

 

 

Under ett kurstillfälle i min vinterkurs Fördjupning tränade två elever med samma problem och syfte. De två eleverna träffade bollen dåligt pga att deras klubba hade för flack attackvinkel (AoA). Det gör att klubban exponeras för marken innan bollträff och såväl duff som topp kan ske.

 

Till saken hör att jag själv har samma problem och jag slog ett slag för att visa hur brant jag ville att deras AoA ska vara och slaget blev -8 grader vilket är mycket brant. När jag visade eleverna slaget på skärmen och attacken så slår det mig alltid att bakom den branta siffran så är jag fortfarande väldigt flack. Hur kommer egentligen det sig?

 

Att klara av att blir brant i AoA är ingen bedrift i sig vilket är ett stort missförstånd hos nästan alla amatörer även om de inte tror det själva. Att lösa problemet är långt ifrån lösningen. Det räcker alltså inte för mig att skapa en brant AoA eller för en ”slicare” att slå en draw. Vi tränare måste berätta samma sak som jag skriver om nu, att man behöver träna hur mycket som helst och i en kontext där lösningen inte ännu upplevs som lättsam eller för den delen enkel.

 

I mitt fall innebär det att jag inte får ut så mycket av att skapa mitt branta AoA inomhus utan press för jag lyckas ändå alltid där och misslyckas oftast på banan under tävlingslikna förhållande. Jag behöver träna i en miljö där jag upplever det svårt och där jag får skapa nya inlärningsmönster och vanor. Det är något jag inte väljer att prioritera så därför blir jag inte bättre heller men om jag skulle vilja bättre så skulle kontexten styra min träning och då skulle jag förmodligen utvecklas i bra takt.

 

Med träning i rätt kontext händer det!

 

 

 

 

 

Nedan är ett mail som jag skickade iväg till mina fördjupningselever nyss:

 

Hej igen!

Jag har funderat över vad dom elever som har nått förbättringar på sina videoanalyser har gjort annorlunda jämfört med de elever som inte fått så stor utveckling ännu. Jag har formulera min upplevelse nedan:

• De har löst årskort i hallen och trots ett trångt hallschema så har dessa elever tränat själva mellan 2-3 ggr i veckan med undantag för någon enstaka vecka.
• De har också varit lite extra "på" under kurserna och i större utsträckning ställt klargörande frågor, ställt mer frågor överlag och meddelat mig om dom upplevt att något varit otydligt.
• De har varit mer "slavisk" till sina drillar och inte bara tränat mer utan framförallt gjort som exakt som som övningen/drillen/läxan var under instruktionen.
• De har skickat videos för feedback till mig.
• De har skickat videos med bra kameravinkel.
• De har oftast gått  kurser/lektioner tidigare och lärt sig att träna rätt tidigare.
• De har varit mer prestigelösa och valt bort att behöva känna kontroll. Kontroll över timing/bollträff/bladkontroll är inte kompatibelt med en lyckad förändring.
• De har i ett tidigt skede accepterat att bollträffen inte behöver vara bra under en förändring.
• De har varit engagerad i att ordna plats i en annan grupp om dom missat ett tillfälle.
• De har satt sig in i sin förändring teoretiskt och valt att förstå både praktiskt och teoretiskt.
• De har tittat på sin svingvideo i större utsträckning.
• De har påtalat till mig när något har känts otydligt och bett mig lösa det.
• De har varit i hallen och fått feedback av mig på min lediga tid i hallen.

 

 

 

Ovanstående bild är ett snitt av 25 tourspelare som blivit uppmätta i en sensorplatta där deras tryckfördelning visas. Det är något som jag använt mig av själv som en stöttepelare men absout inte en mall. I schemat benäms den högra foten som Back foot och vänstra foten som front foot.

 

 

Den känsla jag direkt fick av detta schema och som växt sig allt mer starkare är samma känsla som jag tycker en spjutkastare borde ha när han eller hon kastar ett bra kast. I baksvingen så fördelas mycket tryck på bakre foten men inte allt för då finns det risk för att man ramlar och i framåtrörelsen så förs trycket över på framfoten men behålls tillräckligt länge för att kunna "trycka" till precis när kastet håller på att ske.

 

Det vi ser bland amatörer som vanliga misstag är att man inte alls tar "någon sats" bakåt ( för att likna spjutkastet) dvs att man inte för över något tryck på bakre foten och missar en hel del kraft. Vi ser också att man inte förflyttar trycket framåt utan "hänger" kvar på bakfoten vilket inte bara stjäl kraft men också skapar en tyngdpunkt bakom bollen och det tenderar att resultera i duff och topp.

 

För er som vill börja träna golf så ger jag lektioner 4-5 dagar i veckan i golfhallen och ni kan boka er lektion via [email protected]

 

Med spjutkast händer det !

Precis så enkelt som rubriken låter var det för eleven nedan att ändra sitt svingspår från out-to-in (-11 grader) till in-to-out (+2 grader) genom att "stämpla ned" höger häl i baksvingen. På bilderna ser ni hur eleven inte skapar tryck på höger häl på toppen av baksvingen i första svingen och skapar en nedsving som är mycket brant.

 

På andra svingen så ser man tydligt på schemat över tryckfördelningen att eleven skapat tryck på höger häl på toppen av baksvingen och på så sätt "kommit mer runt sig själv i baksvingen", precis som en spjutkastare som laddar sin bakåtrörelse ordentligt. Resultatet av detta syns tydligt på hur klubban rör sig mycket med i linje med svingplanet på nedsvingen.

 

Det är två efterföljande svingar.

 

 

 

Med tryck på högerhäl i baksvingen händer det!

 

Nu har jag snart jobbat i två veckor med min sensorplatta från Swing Catalyst som mäter tryckfördelning under golfsvingen. Skillnaden mellan den och TrackMan är att sensorplattan är något mer påtaglig för mig och eleven. TrackMan är oumbärlig och jättebra men den innehåller siffror som behöver förklaras medan sensorplattan beskriver tryckfördelning på båda fötterna och är enklare att upptäcka för eleven.

En sak som jag upplevt varit bra är att elevens tryckfördelning blir direkt objektiv eftersom vi får siffror på den. Det innebär mindre risk för otydlighet och större chans att eleven kan känna i en provsving vad och hur trycket ska ändras genom att titta på skärmen.

Det är också väldigt svårt att se hur trycket i svingen fördelas i en video. Det finns svingar där jag varit helt säker på att mestadels av trycket varit på vänsterfot i uppställningen med det har visat sig varit tvärtom. Jag trodde inte att video undanhöll så mycket information men det gör det.

En annan sak som jag har förstått med sensorplattan är att en utpräglad ”Stack-and-Tilt”rörelse inte är nödvändigtvis behöver vara enkel att skapa. Jag tänker då på rörelsens teori att förlägga mycket tryck på vänsterfot i svingen och om det ens är möjligt?

Jag tror också att TrackMan är en produkt som det går att skapa mer intäkter på än sensorplattan. TrackMan är en vektor som säljer klubbor medan sensorplattan är inriktad på instruktion. Jag har haft svårare att förstå samt instruera på just tryckfördelning samt höftrotation i svingen och då blir etiketten för inköpet av Swing Catalyst helt enkelt ”utbildning” för mig själv. Det är mycket enklare att förstå höftrotation och balans med Swing Catalyst.

Vanligaste felen hittills?

Vanligaste felen som jag mätt hittills är att man tappar sin balans och att den hamnar på tårna i träffen samt att man häger kvar för mycket på högerfot i träffen vilket inte skapar solida bollträffar.

 

Med träning händer det!