All ändring måste ske i stunden
Mina senaste inlägg följer en röd tråd rättt mycket och jag har förstått hur viktigt det är att förstå förändringsprocessen även om det inte endast handlar om golf. Jag kan till och med sträcka mig till att all utveckling som är "maxad" måste bottna i samma sak, att kliva ur sin trygghetson. Jag tycker bilden är ovan är så otroligt lik hur jag själv ser på en riktigt bra förändring oavsett kontext.
Det är väldigt svårt att förbereda sig på att förändra. Man kanske tillbringar vintrar på att se sig själv lyckas slå över ett speciellt vattenhinder som man alltid brukar misslyckas på eller kanske man förbereder sig i flera veckor på att prata inför en grupp människor och förväntar sig att det ska "lugna" och "hjälpa" i stunden. Det är oftast vanligast att folk gör och man tror verkligen att man måste förbereda sig för att ens kunna hantera situationen men det finns en motsättning i att förbereda sig. Det går ju inte att förbereda sig för något som man inte är van vid.
Ett lysande exempel är en duktig golfjunior som jag hade lektion med i helgen. Vi hade lektion mellan 08.30 och 09.00 varpå jag hade en nybörjargrupp direkt efteråt. Kvällen innan så frågade jag junioren om han kunde anta en mental utmaning och han tackade ja. Junioren fick reda på att han skulle presentera hur man använde alla golfklubbor för nybörjargruppen och det var naturligtvis väldigt nervöst. Han sa att nervositeten var en 8:a på en skala 1-10 och att han var nervös.
Grejen är att det fanns inte tid att förbereda sig och att allt kom väldigt plötsligt. Junioren frågade mig vad han skulle säga och hur han skulle lägga upp presentationen och jag sa att det får du lösa själv. Vi har haft såna typ av utmaningar hela sommaren och syftet är sjukt tydligt och något som både jag och junioren delar, dvs att växa mentalt och skapa en bra stabil grund på och utanför banan. För att kunna lyckas med detta så gäller det att hitta toppen av kurvan nedan, dvs där ångesten är störst och där man känner panik. Därifrån kommer alltid det bli bättre och man vänjer sig. Eftersom vi har ett uttalat syfte så är det lättare att motivera sig att stanna i ”paniken”. Se kurvan nedan:
Man kommer alltid uppleva att allt känns panikartart på toppen av "ångesten" och det är meningen och det skapar förändring. Många kallar det för exponering. All förändring, mental utveckling skapas där paniken är som störst. En annan sak som detta medför är att man ser objektivt på sig själv i stunder då man känner sig osäker. Istället för att direkt döma sig själv och tycka att man är kass på att prata inför grupp så ser man det mycket mer vetenskapligt och objektivt. Man tänker att man helt enkelt känner det man känner utan döma eller sätta ettiket på det. Man tänker mer att det är ett nuläge och att man har fokus på hur man ska vidare utan en dömande attityd.
En bra sak är att göra en lista på saker som man gör för att lämna trygghetszonen under ett träningspass. Jag brukar själv göra det på gymmet och det alltid nyckeln till ett framgångsrikt sätt att utveckla sina träningspass. Dock slutar det alltid med att jag får plocka bort saker på den där listan. Oftast är det saker som jag tror är utanför trygghetszonen men tyvärr så inser jag efteråt att det inte är det, att ta sig utanför trygghetszonen är så jävla obekvämt nämligen ;)
Med ett stort steg utanför trygghetsonen så händer det!
