Stålebring Golf Academy

Googlar man på ”straight shot + trackman” så får man en hel del slag där spin axis är nära noll och skärmen på datorn visar en så rak bollflykt att det ser ut som en tvättlina redo att hänga tvätt på.

Hemligheten bakom ett rakt slag är oväntad nog att tänka på en skruv istället för att tänka just en rak bollflykt. Alla har vi någon skruv som vi vet att vi har mer benägenhet för och ofta kommer när vi missar och en medvetenhet kring just den ”missen” ger oss nyckeln till att slå bollen rakt. Vi bör nämligen tänka motsatsen till den skruven för att hitta mellantingen som är just en rak bollflykt.

Ta mig själv som exempel. Jag slår ofta lite för mycket inside och har lätt för att slå draw och missar ofta med en för stor draw än vad jag tänkt. Min nyckel till ett rakt slag är att skapa en fadekänsla men inte för mycket bara. Meningen är absolut inte att slå en fade utan syftet med en fadekänsla är enkom att slå ett helt rakt slag. Jag kommer alltid ställas inför ett val som består av höger och vänster och jag måste alltid rikta in mig åt något håll för att balansera upp i strävan att hitta mitten som ger mig ett rakt svingspår och ett rakt klubblad. Ett rakt slag helt enkelt!

Så frågan är vilken skruv du tänker på för att slå ett rakt slag?

Med träning händer det!

 

Kommande veckor kommer jag med all säkerhet ösa ros över hur bra den nya TrackMan 4 är så för att nyansera det hela kan det vara på plats att belysa nackdelen med TrackMan. En problem som vi tränare behöver vara oerhört uppmärksam på eftersom det händer alldeles för ofta och det gäller även andra typer av vektorer.

Det problem jag talar om är den blindhet som TrackMan kan smitta oss med, speciellt amatörer med 20 i handicap vilket är den stora delen av våra elever. Den blindhet som inte alls finns när man står utan TrackMan vilket är märkligt.

Blindheten är som allra tydligast när elev slår en boll inomhus i golfhallen som startar väldigt snett varpå eleven frågar efter siffran Face Angle. Den siffran ska man nämligen inte fråga efter för då har man blivit blind och har frångått ett bra fokus. TrackMan kan ibland göra folk hjälplösa. Spåret är något man kan fråga efter när man står inomhus eftersom det inte syns men bladets vinkel syns eftersom det representerar bollstarten.

TrackMan är fantastiskt men använd den utan att göra folk beroende av den, man kan se att bollen lyfte från mattan utan en TrackMan också :)

Med TrackMan 4 händer det!

En mycket vanlig fråga som vi tränare får är vart man ska placera bollen i stancen, det är en s.k. FAQ i vår värld. Jag har i tidigare blogginlägg resonerat kring den överdrivna tron kring ”rätt” bollplacering som väldigt många amatörer har och ofta resulterar mina resonemang i att vi måste släppa fokus på bollplacering.

Vad som är problemet när folk har en övertro på att rätt bollplacering ska hjälpa dom att eliminera toppar och duffar är att dom missar vad som är den egentliga orsaken till deras dåliga bollträffar, nämligen deras timming. Är timmingen dålig behöver koordinationen tränas upp och det genom att pricka tejpbitar fastklistrade på marken, slå på peggbitar på matten och gärna med diverse störningsmoment som försvårar detta. Klarar man inte av att pricka dessa föremål är det bara att öva mer, det hjälper inte med att ändra bollplaceringen för det har inget med en person koordination att göra.

Om man är så otroligt beroende av att bollen ska ligga perfekt hela tiden för att eventuellt uppnå en bra bollträff är nog spelet golf ute på banan inte så lämpande. Det bästa vi som tränare kan göra är att uppmuntra folk att testa att slå bollar med en dålig bollplacering i strävan att öva upp koordinationen och belysa vad som är viktigt på riktigt. En dålig bollplacering är hur bra som helst då och då!

Med träning händer det!

 

Nästa vecka har min klass i högstadiet prov i densitet och idag tränade vi på riktigt under lektionen. Precis som en golfare tränar fel när han eller hon slår tio järnsjuor i rad på rangen så pluggar en elev helt fel när han eller hon aldrig tränar på att skriva prov. Sedan jag själv gick i skolan så har det alltid slagit mig att vi aldrig tränade på samma sätt som vi skrev provet vilket gjorde provsituationen obekväm och främmande.

På golfbanan slår man ju aldrig tio järnsjuor i rad men ändå tränar man så vilket gör spelet främmande och obekvämt. Ledorden borde vara att träna på det man vill bli bra på och inget annat. Precis så gjorde vi idag på vår lektion om densitet, vi tränade på att skriva prov innan vi skriver det egentliga provet. Efteråt fortsatte vi i samma enkla spår med att utvärdera insatsen genom att belysa vad som gick bra för varje elev, vad som kunde bli bättre för varje elev och hur vi skulle åstadkomma det till det ”riktiga” provet.

Förra året skrev jag ett inlägg om hur jag pluggade till en svår kurs inom externredovisning på universitetet och där hade jag precis som ovan beskrivet en röd tråd i mitt plugg där jag hela tiden pluggade på samma sätt som tentan skulle bli. Jag satt alltid upprätt på en träbänk som på tentan, jag hade samma penna som på tentat och jag skrev oftast gamla tentor samma tid på dagen som den riktiga tentan skulle vara på. Jag tränade på det jag ville bli bra på helt enkelt.

Proven i skolan borde handla om att få fram elevers kunskaper så effektivt som möjligt eftersom det är kunskapsnivån man faktiskt testar. Risken blir lätt att man testar elevers förmåga att gissa sig fram till hur de ska hitta kunskapen som dem redan kan.

Med rätt träning händer det!

Det som jag kommer att skriva om idag kan vara det viktigaste ämnet någonsin. Det är så nära kärnan av problemet och lösningen för alla golfare att det egentligen inte finns något annat ämne som kan mäta sig med hur effektivt detta är. Det handlar om att träna på riktigt och inte förlita sig på quickfix.

Imorgon ska mina elever som går på fördjupningskurserna få växla klubbor ofta och lära sig mer om vilken attackvinkel som passar bäst till varje klubba. Med det följer ofta också en sämre bollträff eftersom att slå olika klubbor är mycket svårare/jobbigare än att slå tio slag i rad med järnsjuan.

Instruktion som går att lösa är något som genomsyrar hela golfvärlden typ flytta bollen bakåt så kommer du slå rakt, titta inte upp så kommer du att träffa bollen rent, slå igenom slaget så slipper du slicen etc. Det är oftast bara gissningar från amatörer. Vi kommer aldrig ifrån att man måste öva på den egentliga orsaken som är koordinationen.

Man övar upp sin koordination genom att träna på saker som inte har en enkel lösning och ju svårare lösning desto bättre övning. Exempel på instruktion som inte går att lösa är att göra ett Combine test, slå skruvar, träffa tejpbitar för den som inte vet vart klubban kommer att slå ner, slå mellan två siktpinnar och öva bladkontroll, slå från sand och byta klubba ofta etc.

Lösningen är ju att det inte finns någon snabb lösning. Lösningen är att kontinuerligt öva på de tre saker som spelar roll:

Bladkontroll

Spårkontroll

Attackvinkel

Med sann träning händer det!

 

Jag har tränat golf för min egen räkning i vinter och det är roligt att testa bya saker. Just nu skippar jag video så ofta jag kan och försöker istället att träna på blad/spår – kontroll. Video har alltid varit ett slags kvitto för mig på att träningen gått bra och ofta har jag och andra tränare gillat mina svingpositioner men det har ändå inte varit en garanti för låga scorer eller bra ballstriking.

Istället för videokontroll så försöker jag träna så svårt som möjligt och så likt spelet som möjligt. Jag slår därför väldigt få bollar, jag slår aldrig två likadana slag i rad, jag slår gärna när jag har tidspress och är lite stressad och framförallt så tränar jag på den bollflykt som jag har svårast för. Jag tror att nyckeln för mig är att träna på den bollflykt som jag har svårast för så min egen hjärna får en objektiv koppling till mitt svingspår.

Grejen är att jag fixar att slå en bra sving på video där jag ser att jag tydligt löser min läxa men video berättar ändå inte hur väl jag övat in min nya rörelse, som i mitt fall är att skapa en mer dominerande överkropp nersvingen. Jag kan slå fem slag i rad där jag söker känslan som jag vill skapa och hittar känslan på det sjätte slaget och filmar därför den och frågan är då om jag verkligen löst problemet, svaret är nej.

Kvittot på huruvida jag har automatiserat min rörelse är istället hur kort tid det tar innan jag lyckas hitta den nya känslan. Av den anledningen är alla slag som inte är ”dem tre första bollarna” rätt onödiga, man får ju inte tre slag på sig på banan direkt.

Mitt tips är att slå färre bollar och variera klubbvalen så alla slag blir ”dom första slagen”. Det är nog den bästa riktlinjen för all träning speciellt eftersom det går hand i hand med hur vi spelar golf.

Uppmärksamma gärna de första bollarna och jämför dom med dom bollarna som ni slår när ni själva tycker att ni har blivit ”varma”.

Med träning händer det!

När jag övningskörde för mitt körkort så kommer jag ihåg en övning där man skulle köra över en passage och få vänsterhjulen precis på en smal planka i syfte att veta vart man hade bilens hjul. Det var en bra övning som gjorde en säker, den ska jag återkomma till senare i inlägget.

I söndags hade vi träning i hallen och jag och Olle tävlade i TrackMan. Vi skulle slå en draw, en fade och en rak och närmast Target vann. Både jag och Olle har ett spår som har varit för mycket inside vilket gör att vi ibland hookar och oftast slår våra bra slag med tydlig draw.

Både jag och Olle har tränat på att hitta ett rakare svingspår för att inte sätta så mkt skruv i bollen och det har gått bra eftersom vi kan skapa en fade relativt lätt men problemet är att vår hjärna spelar oss ett spratt. Olle och jag skulle slå en så rak bollflykt som möjligt och då satsar vi på att ”rikta in oss” på en fade-känsla eftersom det är närmast en rak bollflykt för oss.

När vi slog våra slag så slog vi samma typ av slag, nämligen en bollflykt som startade lite vänster om målet och höll sig rak. Vad vi dock hade bestämt var att man inte fick titta på skärmen efter sin bollflykt innan man hade gissat hur den såg ut och det enda vi visste var bollstarten i förhållande till ett rep på väggen.  Både jag och Olle gissade fel på samma sätt. Bara för att bollen startade vänster så antog vi att den landade vänster också men sanningen var att vi faktiskt slog bollen rakt utan draw, hjärnan spelade oss ett stort spratt.

Vår hjärna var så indoktrinerade i vår gamla bollflykt att vi inte kunde koppla ihop verklighet med känsla. För mig var det ett ypperligt tillfälle att påvisa hur viktigt det är med deliberate practice och att vi behöver fokusera på att hitta en korrekt känsla efteråt för att faktiskt ”bli friska ” från våra hookproblem.

När jag pluggade psykologi så fick jag lära mig begreppet kognitiv dissonans och det är precis vad problemet är och vad som föder andra problem för mig och Olle. Jag och Olle siktar oftast fel( för mycket vänster), vi slår ibland sockets ( för mkt inside vilket exponerar hälen), vi känner oss ovanligt otrygga med hinder på fel sida etc.

När jag körde bilen på plankan hade jag ingen missvisande bild i mitt huvud för att jag hade kört så lite bil och hade jättelätt för att hitta mina hjuls placering och det är nog ett strävansvärd mentalt ”mindset” i golfen. Pia Nilsson pratar ju i sin bok ”Varje slag måste ha ett syfte” om en rutin efter varje slag och det är nog viktigare än vad man tror. Det är ju helt självklart för mig att man bör kunna få ihop känslan i träffen med vad som händer i verkligheten för att kunna skapa det man vill skapa. Så i helgen blir det garanterat ännu mer gissningsträning vilket är lysande exempel på ”deliberate practice”. Det ser jag framemot!

Med träning händer det!

 

Imorse tränade jag tillsammans med två äldre juniorer och vi avslutade träningspasset med olika former av plankan. Till saken hör att det var en fyraårig kille som var på gymmet också eftersom hans föräldrar.

Föräldrarnas attityd till killen var väldigt ostyrd men ändå beskyddande och det tillät pojken att röra sig relativt fritt mellan både vikter och maskiner men som sagt under säkerhet. När vi avslutade passet med diagonala plankan som är en komplex övning så märker jag att pojken ställer sig framför oss och härmar en mycket fin komplex planka som dessutom är lika diagonal som vi står.

Helt utan krav och uppmaningar så gör pojken med ett leende en komplex övning och hans möte med träningen baseras på glädje, nyfikenhet och inre motivation. Det måste ju vara det optimala tillvägagångssättet för att skapa ett träningsintresse för honom och allt bygger på att ”less is more”.

Det är något jag vet att jag måste tänka på eftersom jag oftast tar en annan väg som inte är lika framgångsrik. Ofta beror det på att många av mina kunder är ännu sämre på det än vad jag är och bokar en TrackMan-lektion för en sjuåring som egentligen skulle må bättre av att åka golfbil och käka glass och själv upptäcka ett intresse av att slå golfbollar. Det är svårt att förstå att man ibland måste göra mindre för att skapa mer. Något jag verkligen kan utveckla.

Med inre motivation skapas talanger!

 

För tio år sedan var det inte många tränare som hade tillgång till att se så exakta bollflykter inomhus som vi har nu och det är en fantastisk utveckling på så kort tid. Det är alltså avsevärt bättre förutsättningar att träna golf i Norrland nu kontra för tio år sedan på grund av TrackMan.

Det paradoxala med den tekniska ökningen bland hjälpmedel är att det inte alls behöver betyda att det blir mer teknikinriktad träning utan istället skapar det förutsättningar för det omvända, dvs spellik träning med formning av bollflykter.

Med hjälp av TrackMan kan man få se sin egen bollflykt inomhus och det solklara för många spelare är att utesluta alla siffror i TrackMan (endast bollflykt) och bara forma slag vilket flyttar fokus från teknikdetaljer till en väldigt sund träning av kontroll av blad och spår.

Så med mer tekniska hjälpmedel främjar man en träning som går ut på att inte tänka på tekniska detaljer med svag förankring till bollflykter och istället inriktar sig på kreativitet, timing, spår/blad-kontroll, slagrepertoar. En riktig teknikparadox! 

Med träning händer det!

 

En av mina största svagheter är definitivt att jag låser mina elever vid teknikträning eftersom jag själv är så intresserad av det. Det är jobbigt att erkänna med det är bara så. Jag har själv tränat så och det är svårt att gå ifrån mönster och rutiner. För amatörer är det helt rätt men inte för alla som kan slå bollen hyggligt.

 

 

Senaste tiden har jag förkovrat mig i begreppet ”deliberate practice” och det är något som jag pratat mycket med mina elever om. Det intressanta är att jag inte riktigt hittar en bra svenska översättning speciellt eftersom det närmaste översättningen är” fokuserad träning” och det är inte alls samma sak.

Jag har försökt beskriva och ringa in hur det känns att träna ”deliberate” i tidigare inlägg och igår uppmärksammade jag ett jättebra exempel på just ”deliberate practice” i praktiken hemma hos min pappa.

Min pappa gillar att laga mat och har ambitionen att bli bättre och utvecklas i sin matlagning precis som en av mina golfelever. Under senaste tiden har han försökt att laga bearnaisesås och inte blivit nöjd med konsistensen på den men efter många försök med bakomliggande experiment baserat på ”googling” så lyckades han och såsen blev riktigt bra.

Under tiden som han tränade på bearnaisen så upplevde han de typiska kännetecknen för ”deliberate practice” vilka är högre ansträngning, mer fokus, krävande, irritation, otillräcklighet etc. Alla upplevelser är också likadana som medföljer när man rör sig utanför sin trygghetszon och paradoxen är att det inte är kul att träna ”deliberate” oftast för man känner så dålig.

Resultatet av hans träning blev att han rörde sig utanför trygghetszonen och till slut ledde en rad av misslyckande honom till en grym bearnaise och följaktligen en stor utveckling av hans matlagning.

Det riktigt intressanta är när vi kommer till den riktiga paradoxen som föranledde ett stor missförstånd igår när jag sa att det är bortkastad tid att laga mat som blir bra. Har ni snappat upp innebörden av ”deliberate practice” så behöver ni ingen vidare förklaring utan ni förstår allt nu. Grejen är att han aldrig kan utvecklas genom att göra maträtter som han redan kan och därmed blir lyckade. Att träna riktigt ”deliberate” handlar om att utvecklas så effektivast som möjligt och det bör resultera i många misslyckanden annars är det ineffektivt. Att lyckas är bara fjantigt tidsfördriv eftersom det övar färdigheter som redan är inövade. En riktigt paradox! 

Med misslyckad träning händer det. 

 

Jag såg precis en video som handlade om nyheter inom drives och jag allt inriktas som vanligt hastighet. Jag tycker det är logiskt om man talar om ökad bollhastighet för det är ju det som gör att vi slår längre, inte klubbhastighet. Ökar man klubbhastigheten med en dålig sving så behöver inte bollhastigheten öka (kan t.o.m. minska).

 

Vi vet ju att en ökad hastighet ofta leder till längre sneda slag så någon minskning av scoren är inte aktuellt. Vidare är det intressant för vem de utlovade ökningarna av hastigheterna gäller för det gäller inte alla. Ofta arbetar de bästa klubbtillverkarna med luftmotstånd vilket i sin tur gör att man måste svinga klubban väldigt snabbt för att kunna öka sin svinghastighet med säg 2-4 mph.

Så en utlovad ökning i mph gäller om man svingar klubban riktigt hårt, annars inte. Så de flesta som köper klubban svingar inte tillräckligt hårt för att kunna ta del av den utlovade ökningen. Sikta på att träna spår och blad i sommar och vår :)

Med träning händer det!