Då blev jag riktigt orolig faktiskt
En gång i sommras blev jag riktigt orolig. 11 seniorer var påväg till golfklubben för att gemensamt gå en nybörjarkurs där allas förväntningarna var höga. Jag har aldrig haft så många som 11 personer under samma nybörjarkurs. Jag brukar alltid ha 8 stycken som gräns, eventuellt 9. Nu löste det sig efter ett gästspel av en kollega till mig vilket var turligt.
Jag arbetar då och då i skolans värld. Som jag ofta gör på vinterhalvåret. Där har en lärare oftast 15-17 barn. Inte sällan finns det flertalet diagnoser i en helt vanligt svensk skolklass såsom dyslexi och koncentrationssvårigheter. Det krav som ställs i skolan är lite tyngre än att slå en golfboll hyfsat rak. Enligt min mening.
Om jag skulle bjuda in 17 stycken elever för att lära sig spela golf under en dag skulle jag inte bli långvarig om jag som ensam instruktör skulle ansvara för alla. Det skulle säkert vara elever som vänder på klacken och lämnar på plats.
Men i skolans värld funkar det. Där ska man bara lära sig matte, svenska, slöjd, vara en god kompis, förstå hur samhället fungerar och inte minst uteckla en god självbild.
Vilken tur att alla lärare klarar av allt som vi inte golfsinstruktörer klarar av. Det är ju trots allt väldigt svårt att slå en golfboll. Att lära sig läsa som tioåring med dyslexi bland 16 andra barn är ju busenkelt i jämförelse. Tänk om lärarna hade lika svårt som oss golfinstruktörer att hantera en stor grupp elever. Då hade skolan inte gett mycket.
Tänk om alla lärare kunde bli golfinstruktörer. Dom skulle dubbla antalet deltagare på alla kurser och dubbla omsättningen. Vilka pengar det skulle bli och vilka nöjda kunder!
Jag kanske skulle gå lärarutbildningen tills nästa golfsäsong och lära mig att hantera dubbla antalet elever.
Med mindre elever händer det.
