Att misslyckas är att lyckas!
Jag har försökt beskriva och ringa in hur det känns att träna ”deliberate” i tidigare inlägg och igår uppmärksammade jag ett jättebra exempel på just ”deliberate practice” i praktiken hemma hos min pappa.
Min pappa gillar att laga mat och har ambitionen att bli bättre och utvecklas i sin matlagning precis som en av mina golfelever. Under senaste tiden har han försökt att laga bearnaisesås och inte blivit nöjd med konsistensen på den men efter många försök med bakomliggande experiment baserat på ”googling” så lyckades han och såsen blev riktigt bra.
Under tiden som han tränade på bearnaisen så upplevde han de typiska kännetecknen för ”deliberate practice” vilka är högre ansträngning, mer fokus, krävande, irritation, otillräcklighet etc. Alla upplevelser är också likadana som medföljer när man rör sig utanför sin trygghetszon och paradoxen är att det inte är kul att träna ”deliberate” oftast för man känner så dålig.
Resultatet av hans träning blev att han rörde sig utanför trygghetszonen och till slut ledde en rad av misslyckande honom till en grym bearnaise och följaktligen en stor utveckling av hans matlagning.
Det riktigt intressanta är när vi kommer till den riktiga paradoxen som föranledde ett stor missförstånd igår när jag sa att det är bortkastad tid att laga mat som blir bra. Har ni snappat upp innebörden av ”deliberate practice” så behöver ni ingen vidare förklaring utan ni förstår allt nu. Grejen är att han aldrig kan utvecklas genom att göra maträtter som han redan kan och därmed blir lyckade. Att träna riktigt ”deliberate” handlar om att utvecklas så effektivast som möjligt och det bör resultera i många misslyckanden annars är det ineffektivt. Att lyckas är bara fjantigt tidsfördriv eftersom det övar färdigheter som redan är inövade. En riktigt paradox!
Med misslyckad träning händer det.
