Stålebring Golf Academy

”Jag vill se klubban precis i linje med underarmen i position p2 på alla mina elever” är ett exempel på ett uttryck som vissa tränare kan säga, dvs att dom söker en specifik position i svingen oavsett vilken elev som står framför dom.

Det är inte alls fel att söka en lösning eller en specifik position i svingen som är mer upprepningsbar än någon annan position men personligen så rör jag mig mer från det. Jag blir mer och mer influerad av ovanstående bild över hur olika svingar det finns bland vår världselit och inser i större uträckning att vi instruerar människor och inte robotar.

Vi människor har olika anatomiska förutsättningar vilket gör det omöjligt för oss att svinga likadant. En människa klarar av att anpassa sig till sina anatomiska förutsättningar alldeles ypperligt, det gör inte en robot. En robot skulle aldrig klara sig om bollplaceringen flyttades från en punkt till en annan och då blir bollplaceringen extremt viktigt. 

Vi människor placerar vår kropp till bollen olika varje gång vi ska slå (det är osannolikt att vi ställer oss exakt likadant från slag till slag) och lyckas träffa bollen bra ändå. Vi slår sällan från samma läge utan vi slår från olika underlag, olika lutningar, olika vindar och med olika syften med våra slag. Det gör att vår kontext som vi agerar är väldigt föränderlig och inte alls perfekt, vi kan därmed inte träna på att hitta perfekt.

Det är ibland anmärkningsvärt vilket fokus medelgolfare har på att hitta exakt ”rätt” uppställning, bollplacering och jag börjar t.o.m. tror att den träningen förhindrar vår förmåga att slå golfbollen.

Ett talande exempel är om elever som slår mellanjärn flyttas från en förlåtande rangematta till en bestraffande fairwaybunker där dom då helt motsägelsefullt börjar pricka bollen mycket bättre. Hur kan det bli bättre bollträffar från ett svårare underlag?

Svaret på det är att det inte är en robot som slår utan en människa med ett undermedvetet nervsystem som anpassar sig.. En människa av kött och blod som tillåter sitt undermedvetna att anpassa sig skapar (vilket ofta är en duff i sanden innan) en mer direkt träff på bollen. Den förmågan är precis det som framtidens instruktion kommer inrikta sig på mer och mer.

För robotar är perfektion viktig men robotar spelar inte golf och golf handlar inte om perfektion. Golf handlar om anpassningar till det som inte är perfekt. Därför ska vi träna på att slå golfbollar med anpassning till det som inte är perfekt, spelet på golfbanan.

Min vinterträning kommer att inrikta sig mot denna typ av träning.

Med träning händer det!

Att vara sann mot våra elever är att prata om saker som påverkar bollflykten och inte saker som vi tror påverkar bollflykten. Ibland kan det vara skönt att säga att en statisk sak löser ett dynamiskt problem eftersom det passar våra logiska vänsterhjärnhalvor. Oftast är vår vardag inrutad i struktur och logiska lösningar och det är rimligt för oss att också lösa problem i golfsvingen med logiska resonemang som att en duff orsakad av en skopning blir mindre duffad om vi flyttar bollen närmare höger fot.

Visst är det så att en spelare som duffar, duffar mindre om vi flyttar bollen mer höger i stancen men det gäller bara kortsiktigt och ur ett långsiktigt perspektiv är min teori att det förvärar skopningen. Det låter dock högst rimligt att vi ska flytta bollen mer åt det håll som klubban slår den i marken men problemet är inte bollplaceringen. Jag är nog rädd att vi har använt ordet bollplacering lite för mycket så det har fått många golfare att göra tankevurpor när de ska lösa sina svingproblem.

Jag har sett så många elever med duff och skop utvecklat sin bollträff genom att göra precis tvärtom som "vi tror att vi ska göra", dvs att spela bollen mer mot vänsterfot. Det uppmanar nämligen dom att sluta skopa och börja lösa problematiken på riktigt och därmed långsiktigt. En elev som skopar behöver lära sig att slå ned på bollen, inte att flytta bollen bakåt. Dom skopar och duffar bollen för att dom skopar och duffar bollen, inte för att dom har bollen på fel ställe.

Det blir nästan alltid bättre bollträffar om eleven löser sitt problem och inte jobbar med symptomen. Därför ska en skopare träna på att slå ned på bollen med bollen mer mot vänsterfot vilket uppmanar till att just slå mer nedåt. Lägger man en pegg 10 cm höger om bollen som eleven inte ska träffa tränar man ännu mer på riktigt, att slå nedåt och inte uppåt med sina järnklubbor.

I elevens träning på den riktiga kompetensen att slå ned på bollen blir träningen dynamisk, precis som spelet golf. Då försvinner snart det falska beroendet av en "korrekt" bollplacering, det finns faktiskt inget som heter bollplacering eftersom det dynamiska spelet golf innebär att vi placeras oss till bollen på banan. Så om vi ska märka ord så vill jag hellre kalla det för kroppsplacering. Begreppet kroppslacering uppmanar oss till att träna på reella saker som påverkar slaget ( kordination, perception och programering av nervsystemet) istälet för påhittade statiska saker. Vi får faktiskt inte flytta bollen på banan, där får vi ställa oss intill bollen, i alla olika lutningar och sluttningar som banan kan erbjuda oss, och göra vårt bästa för att träffa bollen före marken och inte tvärtom.

Med träning händer det.