Golf var ett enda stort skämt
Det är sent på kvällen den 5 juli 2015. Jag står på Sundsvalls golfklubbs nybyggda tee på hål 17. Det har börjat skymma och vi är bland de sista spelarna ute på banan. Gräset är fuktigt och när jag sätter ner peggen i marken blir min golfhandske blöt. Jag torkar av handsken slarvigt mot benet och fokuserar. Resultatet blir en solid drive med svag fade och bollen landar säkert på fairway. Min första instinkt är att jag likt ett barn vill springa efter bollen redan innan den landat, men jag besinnar mig. Riktiga golfspelare springer inte efter sina drives, de går.
Avståndet till greenen är perfekt för en pitch. Innan jag ska slå mitt inspel stannar jag upp en sekund och njuter av känslan att ha en wedge i handen. Bara det är en framgång och jag bestämmer mig därför att även om jag skulle missa greenen så tänker jag gå härifrån med en positiv känsla.
Jag vet när jag ser bollen landa på greenens vänstra sida att det inte finns på världskartan att putten ska gå i. Den landar för långt ifrån flaggan som står på greenens motsatta sida. Minnen från mina tidigare, mer rimliga, birdiechanser gör sig påminda. Minnena solkas av det faktum att jag har sumpat dem alla. Men just den här putten kan jag slå utan att bära oket av min egenpåhittade press - den är omöjlig och jag vet att den inte kommer att gå i.
När jag ser bollen trotsa fysikens lagar och rulla i hål slås mitt nervsystem ut och min värld blir tyst och stilla. En sekund som jag upplever som en evighet passerar då jag inte hör någonting, jag förstår inte vad jag ser och jag kan inte tänka en tanke. Min spelpartner hinner precis säga ”Grattis, det där var verkligen inte en fuskbirdie…” när tystnaden imploderar till en elektrisk känslostorm som dånar fram genom varje cell av min kropp. Jag börjar vackla fram på greenen med höjda händer och skriker de enda ord jag klarar av att formulera om och om igen
”JAG KLARADE DET!”
Jag har gjort mitt livs första birdie. Som jag längtat. När jag ska slå ut på hål 18 visar det sig att glädjetårar inte är genomskinliga, så jag slår utslaget i blindo. Det spelar ingen roll. Ingenting annat än den här personliga milstolpen spelar någon roll och ingen kan ta ifrån mig det här. Från och med nu lever jag i en värld där jag har kapacitet att göra birdies i verkligheten och inte bara i min fantasi.
Men vi borde ta det hela från början. Min berättelse om hur jag började spela golf börjar nämligen med att jag blev vilseledd av någon jag älskar.
Det var en varm, vindstilla junidag för snart tre år sedan. Istället för en romantisk dagsutflykt till solvarma klippor på Rotsidan i Höga kusten stod jag på det mest osannolika stället jag kunde tänka mig, Norrfällsvikens golfklubb, och fick svara på frågan om jag ville ha höger- eller vänsterklubbor. Jag sänkte blicken, tittade ner på mina händer och försökte snabbt fundera på vilken hand jag brukade skriva med. Jag tittade upp, mötte min pojkväns blick och mumlade apatiskt ”Höger” samtidigt som jag lyfte upp min högra hand.
Han la en tung klubba i min hand och gick och hämtade golfbollar i en maskin. Jag blängde efter honom och undrade om han verkligen talat sanning när han sa att han kört vilse och inte hittade till Rotsidan eller om det här varit hans plan hela tiden. Typiskt golfare, tänkte jag, de kan köra vilse överallt men de hittar alltid till en ny golfbana.
Jag drog klubban efter marken fram och åter och tänkte att allting med golf var ett enda stort skämt. Jag hade sagt det många gånger, men det studsade alltid av honom. Han brukade bara le mot mig som om han visste något som inte gick att beskriva med ord, en outtalad hemlighet.
Jag fortsatte bekanta mig med klubbans tyngd och att argumentera för mig själv att golf inte på långa vägar var en riktig sport. För att tala klarspråk så var det inte så mycket en argumentation som en monolog. Jag visste nämligen med säkerhet att det bara var rikemansknösar utan något vettigt att göra som gick runt i timmar i illasittande neonfärgade kläder och slog på en boll - och att de var så dumma att de betalade för att göra det. Varför tog de inte bara en promenad som normala människor?
Det var helt otänkbart att jag skulle bli en av alla dessa idioter, men för husfridens skull tänkte jag att det kunde ju inte skada att i alla fall blidka min sambo en stund så vi sedan kunde gå vidare med våra liv. Han kom tillbaka och efter en kort, men otroligt invecklad, genomgång av hur man håller i en golfklubba la han en matt, nött rangeboll på en peg framför mig.
”Okej, hur gör man?” frågade jag. ”Det är väldigt enkelt” svarade han. ”Titta bara på bollen och slå iväg den”. Sen backade han undan en bra bit. Jag tittade ner på bollen och hånlog inombords. Det här skulle bli enkelt. Med självförtroende tog jag i och missade bollen och marken så grovt att jag nästan ramlade baklänges. Jag minns att jag skrattade under den första luftsvingen.Mitt skratt ebbade snabbt ut och ersattes av tystnad och ödmjukhet. En irritation över att inte klara av att träffa en framdukad, orörlig boll slog rot i mig som en vämjelig klåda. Miss. Miss. Miss igen.
Jag började undermedvetet stänga ute omvärlden för det tog allt mitt fokus i anspråk att försöka träffa bollen. Irritationen växte exponentiellt i takt med att jag någonstans långt bort hörde en monoton röst som förklarade hur jag skulle göra för att träffa bollen. Miss igen.
Jag tittade upp och suckade. Min pojkvän sa några uppmuntrande ord innan han började slå egna bollar en bit framför mig. Han hade förmodligen gett upp hoppet om mig. Lika bra, för det här tänkte jag inte ödsla mer tid på. Jag smygtittade på hur han slog sina golfbollar i en vacker, förutsägbar båge långt ut på rangen. Bollarna tog samma väg varje gång och stannade på nästan samma ställe. Det såg så enkelt ut. Jag stålsatte mig och la fram en ny boll och fortsatte att försöka. Kan han så kan jag.
Helt plötsligt träffade jag bollen så den rullade iväg en bit. En elektrisk ström gick genom kroppen. Jag klarade det! Jag ville känna det igen så jag bestämde mig för att inte gå därifrån innan jag fick åtminstone en boll att lyfta. Det gick till slut och strömmen slog på igen och studsade genom kroppen. Det var en ny känsla som jag inte var van vid, en beroendeframkallande cocktail av barnslig glädje, stolthet och oövervinnerlighet. Där och då visste jag ingenting om golf. Jag brydde mig inte om golf. Det var inte golfen jag förälskade mig i. Jag blev förälskad i utmaningen som golf är - och jag blev beroende av kicken som golfen ger till alla som stirrar dess utmaningar i ögat och inte ger upp.
Sedan den dagen växte min värld. Mitt hjärta utvidgades för att rymma mitt nyfunna intresse. Jag började köra fem mil enkel väg till Härnösand på kvällarna för att öva, där jag lånade kvarglömda/kasserade klubbor . Jag visste inte vad skillnaden på klubborna var men det hindrade mig inte från att testa. Kort därefter tog jag grönt kort.
Idag snart tre år senare har jag tappat räkningen på hur många som sagt till mig att jag är besatt av att spela golf. Det är ett vanligt missförstånd. Förmodligen beror det på att jag väver in golf i alla möjliga och omöjliga samtal och på frågan om hur jag mår är alltid det första jag tänker på om drivern går bra eller dåligt. Går drivern dåligt mår jag dåligt och går den bra mår jag bra. Jag har alltid tyckt det är lustigt att ingen förstår vad det egentligen handlar om för mig. Sanningen är att jag är besatt av att vilja bli bättre på golf, jag är besatt av att klara av de ändlösa utmaningar golfen erbjuder och som är helt omöjliga ända fram tills den stunden då man erövrar dom. När jag lyckas slå ett slag jag själv tror jag borde klara av får jag en kort sekund känna mig oövervinnerlig.
När man som jag är besatt av att vilja bli bättre på golf kommer man till en punkt då man inser att man behöver hjälp för att ta nästa steg i sitt golfspelande. Jag visste att det var dags när jag kände hur jag blev allt mer lättretlig på golfbanan, allting stagnerade och det enda som utvecklades var min användning av svordomar. Jag slicade nästan alla slag och alla goda råd jag fick samlades till slut i en sörja i huvudet. Jag lärde mig en hel del av andra golfspelare men det saknades en röd tråd och något konkret att jobba efter som gav långsiktiga resultat.
Min sving blev snabbt ett hopplock av tips och det höll inte i längden. I mitt fall tyckte jag även att det var outhärdligt att få tips av min pojkvän trots att jag visste att det var bra tips. Jag kunde inte ta till mig konstruktiv kritik från honom för han stod mig helt enkelt för nära och jag ville hellre ha råd av någon oberoende som hade en långsiktig plan.
Jag har nu gått tre fördjupningskurser under lika många vintrar och jag har lärt mig något viktigt från alla. Utan fördjupningskurserna är jag helt övertygad om att jag inte fått uppleva glädjen av att klara av nya milstolpar i mitt golfspel, som i exemplet om mitt livs första birdie.
De två senaste fördjupningskurserna har jag gått via Stålebring Golf Academy. I ett antal inlägg vill jag berätta om hur jag upplevt dessa fördjupningskurser och hur det kändes att göra en stor svingförändring. Jag vill nå ut till de golfare som är nyfikna men som inte vågar ta steget fullt ut att ompröva sin teknik. I förlängningen vill jag helt enkelt att fler ska få uppleva den glädje jag känt men utifrån deras egna målsättningar.
